Av Ulf Broberg och Kjell E. Genberg
Arx förlag, 2020
ISBN 978-91-88893-24-6
, 204 sidor

Låt mig slå fast en sak redan från början: Förvillande lik av författarna Ulf Broberg och Kjell E. Genberg är en riktigt, riktigt bra polisroman. Här möter Brobergs kriminalinspektörer Kenneth Klintman och Lisa Norén från Uppsalapolisen Genbergs kommissarie Katarina Solberg från Hudiksvall. Om man läst de båda författarnas egenskrivna böcker är det fascinerande och roligt och på samma gång välbekant att träffa dem och deras poliskolleger i Uppsala och Stockholm, och en liten avstickare för Katarina Solberg i Hälsingland. Initierat skildrat polisarbete och bra flyt i berättandet gör Förvillande lik till en av årets bästa romaner i genren.

Av någon anledning trodde jag inte riktigt på att samarbetet mellan herrar Broberg och Genberg skulle slå väl ut. Men, efter att ha plöjt de 204 sidorna säger jag nu som Bamses kompis Skalman: jag tror inget, jag vet, och det jag inte vet, det tar jag reda på! Och nu har jag tagit reda på att det här är en högklassig polisroman. Anledningen till det är långt ifrån enbart skrivsättet och själva framförandet. Den här boken har också en osedvanligt bra handling. Ja, så bra att man känner hur uppriktigt äcklad man blir av de snedvridna poliser som visar sig ligga bakom de brott som deras mer normala kolleger försöker lösa. Ja, jag vet här blev det en ”spoiler alert” men jag kunde inte låta bli.

Broberg och Genberg har egentligen helt olika skrivstil; det kan man som nämnts konstatera i deras tidigare romaner. Broberg är väldigt mån om att polisens arbetssätt ska bli riktigt skildrat. Som läsare uppskattar man det och dras med i något som man utan vetskap åtminstone tror är rätt och riktigt. Genberg kanske inte alltid är så initierad i varje liten detalj men det finns knappast någon deckarförfattare med en sådan schvung i berättandet. Därför skulle det varit intressant att som en fluga på väggen varit med och lyssnat på frammejslandet av manuset.

Jag tycker att författarna gör en frigörande skildring av den lesbiska kommissarie Solberg. Inga överdrifter, inga konstigheter och inga konstiga sexuella orgier. Bara en kommissarie som helt enkelt råkar vara lesbisk och lever ut sina lustar. Att Solberg dessutom råkar vara snuskigt rik gör inte saken sämre. Hon är en härlig motsats till de mer klichéartade poliserna Klintman och Norén. Som pricken över i:et kommer de alla väl överens och har inga som helst problem att samarbeta, vare sig sinsemellan eller med andra kolleger.

Är man petimäter – som den här recensenten – så kan man inte låta bli att slå ner på små korrekturfel och små ologiskheter. Sådana småfel är irriterande och boken hade förvisso mått bättre av bra korrekturläsning och en vägvisande redaktör. Men, nu råkar det vara så att boken är i en klass för sig. Så den läsare som ger sig i kast med Förvillande lik ska inte låta sig påverkas av ett eller annat stavfel. Läs istället vidare – och försök sedan övertyga mig om att du läst en bättre polisroman i år.

PETER OLOFSSON