Välkommen till Broberg Innovation AB

Ögonen kan marschera raskt genom prosan

Nyhetsbrev

Pressmaterial

Foto: Sven Tideman

Medlem i

Kollegan i Novellmästarna Ahrvid Engholm har skrivit en betraktelse över Klintmanromanerna, på SKRIVA-listan:

När Novellmästarna har möten plägar medlemmen Ulf Broberg att dela ut av sina böcker. De låg ett tag obläddrade, men nu har jag avnjutit några. Vad han försett en med är hans s k polisromaner, där hjältarna är uppsalapoliserna Kenneth Klintman - naturligtvis kallad Clintan! - och hans kvinnliga kollega Lisa Norén.
Vad som genomplöjts är:
Den tredje mannen
Den döende radiomannen
Valborg
Mulan?
(Den sista titeln är jag osäker på för jag har inte alla volymer framför mig för ögonblicket.)
Till att börja med kan vi konstatera att de är mycket flyhänt skrivna. Ögonen kan marschera raskt genom prosan, och det är något värt att uppskatta! Böcker om skall vara märkvärdiga och pretentiösa med blomsterprosa - läs (inte) Björn Ranelid! - är bara jobbiga.
Ulf har mångårig bakgrund som radioman för SR, inkl lokalradion i Uppsala, och i det läget har man förstås mycket med polisen att göra. Radion håller intensiv kontakt med polisen kring lokala brott, trafikhändelser, olyckor m m. Jag får intrycket att hans skildring av polisarbetet är mycket initierat, men i dessa romaner uppskruvade ett hack. Han skriver gärna i förord att handlingen ofta baseras på verkliga om än omstöpta händelser. (På möten drar Ulf gärna små historier om polisen också.) Man kan kalla böckerna "police procedure", en välbekant sub-genre inom deckeriet.
Varje bok har en huvudhistoria, vanligen kring ett mord, vilket utsmyckas med diverse sidobrott. Det går vilt till ibland. I Den tredje mannen som jag just nu insuper nu har Clintan redan hunnit bli beskjuten två gånger och skottskadad. Lisa vid hans sida är snabb med att fram sin Sig Sauer. Poliserna är nästan alltid rättrådiga, utom i en av böckerna när nykokta polisassistenter misstänks för att oprovocerat ha dunkat skallen till en prostituerad mot trottoaren.
Även om realismen är så strong att man känner det nästan som man själv är med (en rolig fras som vi sf-fans roade oss med för många år sedan...) finns en tendens mot mindre realism. I en bok stormar Clintan och Lisa ett rövarnäste med hjälp av nationella insatsstyrkan, i en hotsituation för nationell säkerhet - riktigt vad som utgjorde hotet framgår inte riktigt.
I Den tredje mannen får vi en stor konspiration med anknytning till gamla nazister och underrättelseväsendet i form av MUST - militär underrättelse - och Kontoret för Särskild Inhämtning - KSI - och det har bl a med Palme-mordet att göra. Här används extremt avancerad spaningsutrustning, bl a ett litet GPS-piller som en kidnappad kvinna svalt, vilket gör att skurkarna kan följas i realtid. Jag är osäker på om sådant finns i verkligheten. Pillren lär ha svårt med strömförsörjning och att nå ut med signaler från inuti kroppen.
Litet psykologi får vi också till livs. I Den döende radiomannen får en radiopratare cancerbesked om att han har blott två månader kvar. Här kommer ett rätt djuplodande psykologiskt porträtt. Radiomannen lånar på sig alla snabblånserbjudanden han ser - han får ett par miljoner som han vid sitt frånfälle kan testamentera till ändamål han helgar, och skulder ärvs inte.
Vi får även redogörelser för radiomannens musikval och vad han tänker kring olika låtar. Fast jag tycker att musiksmaksredogörelser bör ransoneras. Det finns så mycket musik och alla har olika smak.
Mer uppseendeväckande är att radiomannen får för sig att om han ändå skall dö kan han lika gärna ta livet av någon äckligt typ först, någon som förtjänar det. Han misslyckas med ett attentat mot en kvinnomisshandlare, men knäpper sedan sin gamle nemesis från skolan som alltid mobbade honom å det råaste. Detta är ett beteende som icke må uppmuntras! Det skall inte vara dödsstraff på mobbning.
Miljöskildringen är Uppsala. Polisromanerna blir som en uppsalasightseeing, med namngivna gator, noteringar om kända hus och andra begivenheter.
På det hela taget underhållande och lagom spännande historier. För mig är det ett extra plus att böckerna landar på 250 sidor +/- några tiotal sidor. Han slösar inte med orden i onödan, Ulf, vilket många andra gör. En normal roman är idag 4-500 sidor, om inte mer. (Det är ordbehandlarnas fel!)
Vi borde sätta polisen på alla dem som utöver verbal diarré!

--Ahrvid